Efter tre månaders resa i Sydafrika så blev det till slut dags att åka vidare... till nästa efterlängtade destination Tanzania. En plats jag drömt länge om. Av ingen särskild anledning alls faktiskt, och en plats jag aldrig riktigt sett bilder på eller hört historier från. Men någonting inombords tilltalade mig, jag vet inte om ni upplevt en sådan känsla någon gång.

Det visade sig att denna tre månaders väntan inte skulle sluta lätt och att flyga mellan de afrikanska länderna kan vara allt annat än enkelt. Med tre timmars marginal trodde jag mig vara beredd på det mesta... men icke. Tre timmar är alldeles för kort tid för sådant trubbel.
Jag trodde jag förberedde mig väl genom att innan min morgonkaffe tillfråga en receptionist vid informationsdisken varifrån 12:10 flyget till Dar es Salaam skulle avgå. Terminal B, Gate B102 svarade hon självsäkert.

Då jag efter cirka 40 minuter och med drygt två timmar kvar till avgång beger mig till denna incheckning uppstår problem. Detta flygbolag som jag meddelas att jag ska flyga med flyger faktiskt bara inom Sydafrika.... otänkbart att någon kan ge ett sådant felaktigt besked tänkte jag kort innan jag påminde mig själv om att det här ju fortfarande är Afrika....
De ber mig förvirrat gå till Sydafrikas största flygbolag som det med stor sannolikhet är South African Airlines. Då jag även där slösat cirka 30 minuter i kö får jag återigen samma förödande besked, nej jag är inte registrerad i deras databas heller. Nu börjar tiden rinna ut och svetten har redan börjat klia mellan min alldeles för tjocka tyllkänning och en 15 kilos ryggsäck på min rygg.

I desperation och förvirring gör jag där med en "klassisk turist" dvs jag springer runt som en förvirrad kyckling med mitt pass i handen och ser vilsen ut. Efter många om och men tappar jag tålamodet något och tränger mig fram till ytterligare en receptionist och praktiskt taget beordrar henne att söka efter mig i alla tänkbara system vilket jag nu insett är en mycket mer effektiv strategi i Afrika. Hör gäller order inte frågor. Vad receptionisten virka 15 minuter senare säger mig kunde för mig ha varit sista droppen, men med vad som sedan kommer är det bara toppen av ett isberg. Oj.., ja du är i fel del av flygplatsen, du ska vara på terminal A och flyga med fastjet (ett flygbolag jag aldrig hört talas om) och du behöver nog skynda dig för de stänger om 8 minuter.

ÅH HERREGUD tänker jag. Jag vet inte ens vart jag är nu, än mindre var terminal A är eller hur det här jävla flygbolaget ser ut. Vilken gate, vilket flygnummer gäller nu då när allt annat uppenbarligen är fel.... Frågorna är oändliga och tiden är minst sagt knapp. Tanken på att jag dessutom endast har ytterligare en dags tillåten vistelse i landet med mitt visa gör ju inte situationen bättre. Jag gör därför vad vilken huvudlös kyckling som helst skulle gjort.... ATT JAG SPRANG. Men vart fan ska jag?

Någonstans inuti mitt huvud har hjärnan registrerat nån svag minnesbild av att terminal A också ska ligga på bottenvåningen, dvs en våning under den jag nu är på... så jag siktar på den enda hissen jag kan hitta.
Väl i hissen börjar paniken ta sig fruktansvärda uttryck och medlidande från en lokal sydafrikan resulterar i en armkrok där han fullkomligt drar mig i mina flip flops och min 15 kilos väska tvärt igenom vad jag upplever som hela Johannesburgs flygplats.
Självklart då vi skymtar fastjets skyltar flämtar han fram att han vill ha pengar för att ha hjälpt mig så mycket men jag är alldeles uppe i mig själv för att ens orka bry mig. Som om någon försökt döda mig knuffar jag undan mannen och trycker mig igenom folkmassorna, föser undan en avspärrning vilket upprör två vakter som pekar och viftar efter mig och kastar mig slutligen svettig och äcklig över fastjets disk. Tystnaden som säkert bara varade några sekunder kändes som tre timmar i väntan på att få höra beskedet... är jag ens på rätt plats.

Du kan vara lugn nu fröken, du är på rätt plats nu säger den söta tjejen bakom disken och jag hör mig själv säga rakt ut "jag kommer börja gråta tror jag"
Men det inser jag snabbt att det har jag inte tid med.

Väskan åker iväg på bandet och jag känner lukten av mig själv då jag hetsar vidare mot säkerhetskontrollen. Där passerar jag relativt snabbt och blir av misstag inföst i en redan lång kö vilket upprör två gamla dammiga kärringar som verkar ha haft en betydligt bättre dag än jag och för första gången i mitt liv lämnar jag mitt svenska beteende bakom mig och ber kärringen vänligt men bestämt att hålla käften och trycker mig sen vidare genom kön.

Som om inte detta skulle vara nog så fastnar jag också i den självklart långsammaste disken vilket inte gör mitt humör något bättre. En trevlig kvinna från Amerika är snäll nog att för visa mig vägen vart jag sen ska springa när jag fått passera. Då jag slutligen är igenom har jag fullkomligt tappat uppfattningen om tid och rum, höger och vänster och ser ingen annan utväg än att bara springa efter strömmen och hoppas att de också ska till Tanzania.

Cirka 50 meter från en gate skymtar jag återigen den amerikanska kvinnan som vinkar åt mig att jag kommit rätt och jag pustar ut något... men jag hinner inte andas länge innan nästa problem dyker upp. "Du har kontakter att betala visumet med nu va?" säger hon och tittar med ett leende på mig. Jag tittar nog tillbaka på henne i någon slags dödsångest för hon lägger handen på min axel. Och inte har jag tid nu att hitta en bankomat. Jag kommer till och med på att jag inte hunnit göra över pengar till kortet som jag tänkt jag skulle hinna utan allt detta trubbel. Hon är då snäll och låter mig ansluta till hennes telefons internet för att först åtminstone föra över pengar till mitt kort och sedan säger hon en fras som jag tror bara en amerikan kan finna tröst i "god bless you and we cross our fingers it's gonna work out" Ja välsigne mig tänker jag och försöker att inte himla med ögonen i förtvivlan.

Vi går på planet och ja jag ska väl inte klaga på det faktum att jag faktiskt blev placerad i första klass vilket var tur med tanke på den panikattack jag senare ska få. "Nu ska jag väl ändå unna mig lite mat" tänker jag och spänner ögonen i en biffrulle. "Tyvärr har vi bara chips eller cashewnötter" säger flygvärdinnan .. och jag tänker nu kan det väl för fan inte bli värre. Men jodå, just som jag tänker att ja chips får väl duga som lunch idag blir jag informerad om att man kan heller inte betala med kort på planet. .. I ren vrånghet tänker jag "nä men då sliter jag väl i att äta då om det ska va på det här viset" "hungerstrejkade inte Ghandi eller någon mot världens elände en gång... det verkade ju visserligen inte ha funkat så jättebra men...

Som sänd från ovan hör jag då den rosslig äldre mannen på min vänstra sida säga, "vill du ha chips? " Utan att tänka att det kanske är oförskämt eller opassande stammar jag fram... ja faktiskt
Den goe mannen köper då en chipspåse och en flaska vatten och placerar på mitt bord. Jag försöker envist betala honom med den sista 10 RAND sedeln jag äger men han nekar. "Ät nu säger han" och strör samtidigt ut några nötter som han köpt på mitt bord.

Vi lyfter slutligen och flygningen går bra, fram till ungefär halvvägs då jag börjar känna en konstig känsla i kroppen jag aldrig upplevt. Jag går snabbt igenom alla sjukdomar jag skulle kunnat drabbats av som borelia, HIV, Malaria, Kolera, matförgiftning eller kanske har jag fått cancer? Kan man få hjärtattack när man är 23? För det är ungefär sådana symptom jag upplever. Jag ser skräckschenariot framför mig där jag ligger blå-lila på flygplanets golv utan möjlighet till landning i andnöd... Kanske är jag allergisk mot nötter???

Jag vänder och vrider mig i min flygstol och försöker att behålla lugnet. Jag intalar mig själv att allt kommer bli bra, men jag kämpar av och till för att försöka kontrollera min andning. Slutligen börjar jag förstå, med domningar och yrsel att det jag upplever förmodligen är ett resultat av all stress och liknar mer och mer en panikattack. Jag plockar därför upp min bok Eat, Pray, Love och vänder mig till min bästa vän Elizabeth Gilbert som är en lika överkänslig och skör varelse och kräfta som jag är. Hon läser högt för mig inuti i mitt huvud och jag lyckas slutligen somna ifrån mina krämper.

Kort efter att jag lyckas återfå mitt medvetande och känner mig relativt som mig själv igen landar vi i Dar es Salaam.
Jag går osäkert ner mot visa centralen och fyller darrigt i min ansökan.
Den ointresserade mannen tæt ett foto av mig och jag ber en tyst bön att det inte är den som kommer synas i visumet. Han tar också mina fingeravtryck och skickar mig senare vidare till betalningen. Nu händer det tänker jag... mer problem
Och mycket riktigt, nej du kan inte betala med kort här fröken.

En vakt dyker upp och tar mitt pass och skjuter det in under glasrutan till damen på andra sidan. Han eskortera mig ut från flygplatsen och jag förstår ingenting vad som händer. Han pekar och berättar på knagglig engelska... "Här ute kan du leta efter en bankomat och jag tror det finns en bank också"
Jag har nämligen förstått att valutan i landet är shilling men att man på många ställen föredrar betalning i dollar vilket är fallet med mitt visum. Utan att veta hur mycket jag ska betala eller hur mycket shilling är i dollar eller hur mycket någon av valutorna är i svenska kronor stapplar jag fram genom den stekhet parkeringen och ser återigen ut som en klassisk turist vilket attraherar försäljare och taxichauffören från alla håll. Jag har ännu inte fått chans att ens leta efter min väska men det är jag nog innerst inne glad för i den här situationen.

Jag hittar efter en stund av ett ständigt upprepande "nej, nej tack, nej, nej" och inne i huvudet upprepandes (försvinn ur min närhet för helvete) en bankomat. Jag ser belopp som börjar på 50 000 shilling och jag fattar inte hur i hela friden jag ska kunna lista ut det här. Men bäst att vara på säkra sidan tänker jag och försöker ta ut allt från 200 000 shilling och neråt, men automaten nekar mig ständigt... Är det för högt belopp för det jag har på kortet? Är det något fel på mitt kort? Är det fel på automaten? Eller är det helt enkelt fel på mig? Ja frågorna haglar runt mig som skurar.

Efter att ha fortsatt min jakt och efter att ha nekad taxichaufförer alla möjliga förslag hittar jag slutligen en ny automat. Tillfälligt stängd står det, öppnar igen pm några minuter. Jag vågar inget annat än att vänta. Äntligen slår skärmen om till något som jag tror på Swahili betyder Välkommen och jag gör ett nytt försök. Jag vet inte om du kan försöka tänka dig den glädje jag kände då jag hörde automaten börja räkna mina sedlar och en gigantisk bunt spottade ut.

"Nu ska jag bara hitta den där jävla banken" tänker jag för mig själv och börjar mer och mer gå bärsärkagång ut mot folkmassorna igen.. Jag hittar till Slut vad vakten menade med bank, ett skjul som liknade en nedbrunnen korvkiosk där en dock väldigt vänlig man assisterade mig. Han berättade till och med hur mycket jag behövde för mitt visum.

Med pengarna nu äntligen i min ägo sprang jag mer eller mindre tillbaka in till säkerhetsvakten. Jag såg mitt pass snällt vänta på mig innan för rutan och jag betalade och ställde mig i kön i väntan på besked om ett godkännande.

Till Slut skickas mitt pass ut genom glaset och jag ser mitt visum klistrat fint inuti. Jag beger mig med något som liknar tjolahoppsa steg vidare mot banden där väskorna anlände förmodligen 40 minuter sedan.
Jag får syn på min trogne vän väntandes vid sidan av bandet lite skitig och tilltufsad, men fortfarande hel och vi begav oss ut tillsammans mot en taxi.

Jag var beredd att betala vad som helst för att komma till närmsta hostel och tur hade jag att komma till flygplats motellet bara 5 minuter därifrån. Och här är jag fortfarande.

Efter många timmars samtal med familjen där hemma, en kycklinggryta och lite sömn senare känner jag mig nu som mig själv igen och reslusten är fortfarande i tryggt förvar.

Dagen idag går åt till att planera den kommande kanske månadens resa här och ett ständigt sökande efter råd och rön. Förmodligen bär det imorgon iväg mot stadskärnan av Dar es Salaam