På varje sedel, oavsett valör, återfinner du ett djur ur The Big Five samt porträttet av Nelson Mandela. I skolan där jag studerar business English har vi också klasser om den legendariske ledaren och för bara några dagar sedan hade vi ledigt från studierna för att utföra välgörenhet i hans namn under Nelson Mandelas Day. 

Ingen kan direkt beskylla dem.  Nelson Mandela var sannerligen en fantastiskt stark man och människa med sådana vettiga värderingar att det är besynnerligt att någon någonsin kunde fängsla honom. Därför var det en ära och en fantastisk upplevelse att få åka dit själv, till Robben Island. 

Resan startade med en båttur över ett minst sagt stormigt hav. Du kan se Robben Island från Table Mountain här och det ser så nära ut men är ändå så långt borta. 

Då vi kom fram åkte vi en bussresa runt ön där jag fick veta att ön numera är någorlunda bebodd med en kyrka, en egen skola, små kvarter där människor lever och bor och ett supermarket bland annat. Trots att jag är glad över att ön numera är erövrad utav fredliga aktiviteter och faktiskt använd som boyta måste jag säga att det fortfarande såg skrämmande ut. Jag fann det svårt att slappna av där då vi såg människor bo i de forna husen för fångvaktare, forna fängelsebyggnader, hus med brustna fasader och grå och brun stenmassa så långt ögat kunde nå. Det såg tyvärr mer skrämmande än välkomnande ut. Trots att kusten är otroligt vacker där sälar tar sig upp för att vila på land. 

Vidare visade de oss separerade byggnader också del av fängelset där övriga politiska ledare hölls fångna under apartheid tiden, fängslade för sin kamp för jämställdhet. De hölls isolerade i celler på 1× 2 meter med förbud att kommunicera med någon överhuvudtaget. Historier berättades om politiker som spenderat mellan 5 och 10 år i dessa celler som, inte förvånande, förlorade förståndet och blev sinnessjuka av dessa förhållanden. Att bli frisläppt efter sådana år är ingen frihet, bara en annan typ av fångenskap. Fångade i sin egen galenskap. 

Vidare togs vi till det stenröse som var den officiella arbetsplatsen där bland annat Nelson Mandela och hans medfångar tvingades arbeta dagligen under alla väderförhållanden. Det berättades att det också här förekom att främst solen tog så hårt på deras kroppar att det orsakade dem sjukdomar och andra åkommor. Många klarade inte av dessa förhållanden. Mitt på fältet återfanns också den stenhög som Mr Nelson Mandela själv påbörjade första gången då han efter sin frisläppning återvände till Robben Island tillsammans med sina forna kamrater. Nelson Mandela gick då ensam iväg... vandrade omkring tankspridd. Plockade slutligen upp en sten och under en tyst minut placerade den i mitten av fältet. Hans kamrater följde sedan spontant och oförutsägbart i hans fotspår och plockade alla upp varsin sten, alla unika och placerade dem en efter en på eller omkring den. Högen växte och är än idag orörd. Den symboliserar ett samhälle byggt på olikhet och respekt. Alla dessa stenar i sin unika form bildar denna stenhög som står orörd av vädrets makter och samexisterar med varandra oavsett form och oavsett färg. 

Vandringen genom fängelset var också rörande djupt in i själen. En tidigare fånge var vår guide. Man kunde höra någonstans i hans röst den smärta han upplevt, men hans hållning vittnade om en stark man, fysiskt som psykiskt, som tagit denna erfarenhet och förvandlat den till sin egen styrka. Hans röst var så mild utanför portarna och ute på de öppna ytorna, men ändrades till kraftiga, snabba och högljudda ord och meningar, mer likt skrik och ordrar innanför fängelsets murar och väggar. Hans röst ekade mellan väggarna och hans handrörelser var häftiga och jag blev påmind om fångvaktarna som måste ha låtit ungefär så. 

Vi vandrade genom de olika sektioner och tanken slog mig att om du av någon anledning hade lyckats rymma från din cell så fanns ändå ingen chans att hitta ut. Fängelset var som en labyrint. De olika sektionerna var byggda under olika tidsperiod och innehöll olika typer av fångar. Oavsett var förhållandena gräsliga! 

Den del där Nelson Mandela hölls fången var inget undantag. På en pappersskylt fanns skrivet de olika reglerna gällande svarta och vita. Vilken typ av mat, vilken typ av dryck, hur många gånger per dag osv. Jag tror inte någon blir överraskad att de vitas sida var mycket längre än de svartas. 

Det enda Mandela och hans kamrater hade rätt till under sina första år i fångenskap var en centimeter tjock madrass och en filt. På ett stengolv i en cell av cement. Outhärdligt varmt på sommaren och isande kall på vintern. Men som historien också uppmärksammat protesterade Mandela och för första gången bland fångar började kräva sin rätt som människor, på ett sådant humant och självklart sätt att de faktiskt fick igenom det. Slutligen fick de respektabla kläder att bära, sängar att sova i, behållare att äta och dricka ur. Jag beundrar deras mod och deras uthållighet. 

Min resa till Robben Island är något jag kommer minnas för evigt och också något jag kommer berätta om med stolthet och fascination för mina vänner och familjemedlemmar. Var öppensinnad, var nyfiken. Som min pappa brukar säga, kunskap och intryck väger ingenting, men det är ovärderligt och han har rätt! Jag är ytterst tacksam att jag fått sett den här delen av världens historia och jag hoppas innerligt att vi är påväg åt rätt håll, långt bort ifrån dessa förhållanden. Sorgligt nog lever Apartheid fortfarande kvar här nere där människor ännu är grupperade och separerade från varandra. Min enda lösning är att våga berätta om det när jag kommer hem.