Så länge jag kan minnas har jag drömt om att resa. Det har varit mitt livs stora obsession kan man säga.

Det är nästan det enda målet jag alltid strävat efter men kanske aldrig blivit riktigt nöjd med. Visst har jag rest, och kanske i jämförelse med många andra ganska mycket, men jag har ändå aldrig blivit nöjd.

Jag har rest med folk jag älskar. Sett vackra huvudstäder som London, Budapest. Klättrat i berg och solat på Fuerteventura. Firat 17:e maj i Norge. Varit på ett underbart spa i Tallin. Ja alla resor skulle ta flera timmar att räkna upp. Men det har alltid fattats något.

 

 

Men min längtan efter att få resa och också min längtan efter just Afrika vet jag precis vart den kommer ifrån. Den kommer från min pappa och började redan när jag var liten och lyssnade på de historier han berättade. Inte bara sådana sagor han hittat på själv som den om busiga trollet som gömde sig i skogen, utan också verkliga historier. Jag älskade att lyssna på honom. Idag ser jag bilderna av det han berättade likna en sådan där film där ett gäng unga män vandrar med sina ryggsäckar på gatorna genom dammiga städer, skådar med kikare ut över höga klippiga berg mot havet och trängs på gamla rostiga bussar på smala slingriga vägar. Det var trollbindande det min pappa berättade. Jag hörde alla ljuden han beskrev. Jag såg människorn han pratade om. Jag kunde till och med föreställa mig dofterna.

 

Historierna handlade om min pappa och några vänner. De var fågelskådare och gav sig under 80-talet ut och tågluffade (ja det blir ju inte mer retro än så) :) Min pappa berättade om många platser i världen han hade besökt. Hur han hade tragglat franska med stolta fransmän som inte ville prata engelska. Sovit i parker i Madrid. Mönstrat på en båt till Ryssland. Men den bästa historien jag visste, det var den som handlade om Afrika. Den resan där de tog sig in i Marocko.

 

Pappa berättade om hur de tog sig in i Marocko främst för att söka de fåglar som häckar och lever där, men hur den resan blev mycket mer än bara det. Jag kunde höra de ljuden i folkmassorna som pappa beskrev. Jag föreställde mig synen av hur de flockades runt dem på perrongen för att bära deras väskor. Jag skrämdes, och faschinerades samtidigt, av den legionär han berättade om. En kraftig man de följde efter när de klev av tåget.

Allt som hördes var hans grova skrik. "Laah" skrek han och sedan hördes bara smällen av örfilar. En efter en delade han ut och marcherade rakt igenom folkmassan. Det var enda sättet att få folket att flytta sig.

 

Han berättade om när de sen hyrde en bil och körde till Atlasbergen. De spelade sten, sax, påse om vilka som skulle få sova i tältet ute på klippan och vilka som skulle sova i bilen. Pappa fick tältet. Under första stenen han lyfte på låg en skorpion. På natten hördes steg utanför tältet. Om det behövts hade de nog alla sträckt sig efter vad vapen de kunde hitta, men stegen försvann. Men dagen efter fick de syn på att det långt bort satt människor, överallt i bergen. Och de kom till dem. När de packade ihop tältet dök de upp.

Pappa berättade att de var Berber, det förtryckta folket som levde i klippor i bergen och att de bjöd dem till sin by. Med en plan om hur de skulle fly om något gick snett gick de med. På vägen dit hängde ett dött djur, köttet var blå-lila med gula skiftningar och hade säkert hängt i flera dagar i den 40 gradiga hettan. Berberna ville inget ont, men de hade något viktigt att berätta. De ville berätta sin historia sa pappa till mig. För dem var det viktigt att den skulle minnas och föras vidare. Att folk skulle veta att de fanns, att de var förtryckta och att de fortfarande levde, där i bergen. De ville sen bjuda på mat... kött såklart. Alkohol var egentligen inte tillåtet i landet, men de hade ändå lyckats smuggla med sig en flaska whiskey in. Innan måltiden tog de alla varsin rejäl klunk och en varsin klyfta vitlök. Då hade de i alla fall gjort allt de kunde för att inte bli sjuka.

 

Pappa berättade också om Casablanca. En stad som var poliskontrollerad om dagen och laglös om natten. När de en kväll satt på en restaurang var det precis som att det rasslade till, som min pappa beskrev det, och folk bara försvann. Kyparen började bete sig nervöst och till slut sade han åt dem att de måste gå..."snart kommer de" sa han. Och det gjorde de. Utanför fönstret började plötsligt en enorm folkmassa storma in över gatorna. De stormade in i alla butiker som inte hunnit stänga för dem. De välte soptunnor och rensade allt de såg och ingen kunde stoppa dem. Det var stadens fattiga som kom. Det pirrade alltid i magen på mig när pappa berättade om hur de precis hann ut i bilen och åka iväg innan de nådde dem. När de fått syn på dem springande mot bilen hade de alla rusat rakt emot dem.

 

Men det som var mest spännande när jag var liten och som målade läskiga bilder i min fantasi var när de tagit sig söderut mot västsahara. I jakt på en myrsnäppa  som är en ovanlig fågel i det området förflyttade de sig meter efter meter och förlorade till slut koll på exakt vart de var, ända till beväpnade män dök upp i siktet i kikaren. Utan att veta det hade de lyckats ta sig in på Kung Husseins privata område tillhörande en av hans sommarpalats. Och det skulle inte bli enda gången de kom att stöta på militärer.

Efter att senare ha passerat sista tecknet på civilisation och tagit sig in i Saharaöknen stötte de återigen på soldater, den här gången bättre beväpnade än de tidigare. Visst hade de börjar reagera på mullrandet och de allt högre smällarna som hördes runt omkring, men det var inte förrän de beväpnade männen siktade med sina vapen mot dem och informerade dem som de insåg att de befann sig mitt i kriget mellan Västsahara och Algeriet. Som tur är lyckades de gömma undan sina kameror och visade endast upp sina kikare och förklarade att de var fågelskådare från Sverige som inte visste om vad som pågitt runt omkring. Lyckligtvis köpte de det!

 

Inte ens hemfärden blev problemfri och jag bet på naglarna när pappa berättade. Denna gången om ett vanligt problem man ofta stöter på som turist, men som i Marocko på den tiden ofta kunde leda till lite allvarligare konsekvenser. De fyra delade på en taxi för att ta sig till hamnen därirån färjan skulle ta dem ifrån Marocko. Innan de åkte iväg kom de överens med chauffören om ett fast pris som de visste att man skulle. Men väl framme i hamnen började chaufförens kräva mer pengar och när han inte fick det blev han både hetsig och högljudd. De fyra kom överens om att två av dem skulle gå i förväg mot tullen och de andra fortsätta förhandla med chauffören som nästan började agera våldsamt. Pappas vän sa till slut "jag springer snabbast av oss, gå före du, jag kommer" Pappa var motvillig sa han, men han gick....sakta....i förväg. Efter några minuter hörde han bara ett skrik..... Spring!!!!.... Bakom sig, vid bilen, hade säkert 10 män samlats tillsammans med chauffören som skulle "ta honom" som pappa alltid sa när han menade att de skulle slåss. Hans vän hann ikapp och de fick springa fort. Men... väl vid tullen, så fort de kommit över sträcket som markerade att tullområdet börjat stannade männen som jagade dem. De vågade inte ta sig in på området. En meter från varandra, på varsin sida av ett sträck stog de och ja, pappa och hans vänner visade nog vad de tyckte om dem :)

 

När pappa berättade historien var det som att jag själv upplevde den. Men det har alltid fattats mig att inte fått uppleva något liknande själv, min reslust är otrolig och jag förstår vart den kommer ifrån. Att ta mig till Afrika. Att få åka på en rostig buss med min ryggsäck. Att äta mat jag inte vet vad det är. Att träffa annorlunda människor och möta situationer jag aldrig sett förr. Saker som skrämmer mig, saker som är spännande. Jag vill inte vara dumdristig men jag har ändå alltid velat söka mig till platser där det händer. Där det kan hända. Och nu, nu ska jag göra det :) Såklart har min pappa ett och annat att säga mig nu när han vet att jag snart ska åka, men jag förstår honom. Med tanke på historien jag berättat för er nu förstår jag att han har anledning att vara orolig. Han är ju trots allt min pappa och det är hans jobb attt vara orolig :)

 

 

 

 

I kommande inlägg kommer jag att berätta lite mer om hur det gick till när jag hittade möjligheten till att boka min egen resa och också lite vad det är jag ska göra :)